Lars Winnerbäck - Om att sånger är det viktigaste (Från Transit i P3) Hej! Jag heter Lars Winnerbäck och jag är låtskrivare och artist. Jag skriver sånger och kan inte komma på nånting som känns viktigare för mig än just sånger, att dom finns i huvet. Jag tror att det började som en självklarhet. Låtar är inte bara nånting man lyssnar på dom måste skrivas också. Nån måste göra dom, "plocka dom ur luften" som Bob Dylan lär har sagt nångång. Jag vet inte vem jag skrev för när jag var 7 år, jag tror inte att det spelade nån roll. Jag ville ha dom i huvet, sångerna. Dom kom när jag hade gått och lagt mig på kvällarna, stannade över natten i huvet och sjöngs in på en bandspelare när jag vaknat. Innan frukosten innan några andra sysslor. Så har det alltid varit. Dom har gått först. Dom har varit viktigast, sångerna. Inte deras kvalité inte och inte deras ordrikedom, inte deras syfte. Bara att dom finns i huvet som vänner. Sen har dom följt med genom dagis, fritids och skola. Dom har stört det mesta, aldrig lämnat huvet. Jag har svårt att tro att dom någonsin kommer att göra det. Fortfarande kommer dom sent på kvällen, stannar över natten, skrivs ned och spelas upp på morgonen, ofta före frukosten. Man kan använda sånger till så mycket. Man kan rikta dom, slänga ut dom som bumeranger och hoppas att dom gör en vacker vid båge. Jag får ofta frågan om jag tror att sånger kan förändra. Det är klart dom kan. Det har dom redan gjort. "A white shade of pale" har förmodligen mjukat upp många presumentiva stolpar till yuppies. Dom ger kraft. Tyngd åt ord. Dom ger livet ett värdigt skimmer, som soundtrack som magi. Sångerna kan vara det ända att gripa tag i när livet rusar iväg och ställer sig upp och ned. Det ända som går att hålla ett fast tag om. När man är så kär att ingenting fungerar är kanske "You are always on my mind" ens enda vän. Den ända som verkligen förstår. Den har inte jag skrivit som bekant. Jag har inte gjort dom stora sångerna, inte än. Jag har gjort dom små men det spelar ingen roll, sångerna är fortfarande mina vänner, det är det viktiga. Jag tycker om att ha dom i huvet. Låtar har inte alltid lyssnare men alltid ett berättigande. Dom är våra väner, våra dagböcker, och våra lyssnare. Dom kan recenseras, disikeras och analyseras. Det kommer inte röra dom i ryggen. Det här är Lars Winnerbäck, i Transit, i P3.