Lars Winnerbäck - Om det svenska kallpratet (Från Transit i P3) "- Mmmm, nu har vi väl trevligt?" "- Ja, det här ska jag aldrig glömma." "- Nu skulle man haft en kamera." "- Tänk vad man får va med om." "- Att man inte för sånt här oftare. Det är ju så enkelt." Det här är en hyllning till det glada, svenska kallpratet. För det finns två sorters kallprat. Det glada och det pessimistiska. "- Gud vilken dag, vilket väder!" "- Ja, hur länge det nu håller i sig." En del säger solsken och säger uppehåll. Jag tror faktiskt att kallpratet är lite underskattat. Det säger egentligen så mycket om en person. Och vad ska man prata om om man inte känner varandra och inte heller har ambitionen att lära känna varann. Taxichauffören, kollegorna på andra avdelningen, kompisarnas kompisar på festen, dagispersonalen, pizzabagaren, medresenärerna på flyget, och alla dom där människorna som man tack och lov möter fast man inte har nånting gemensamt. Dom där trevande meningarna innan man slänger titlarna. "- Jaha, o vad sysslar du med?" "- Ah, lägg av! Det menar du inte?" "- Studerar? Va då?" Och hur mycket finns egentligen att säga om vädret. Det verkar inte finnas nån som helst gräns. Jag tycker att det är roligt men jag är själv usel på väderprat. "- Vilket värder vi har!" "- Ja." "- Det var 12 grader klockan 6 i morse." "- Jasså." "- Men dom sa på SMHI att det skulle bli kallare framåt kvällen" "- Jasså." "- Men det vet man ju hur det är med SMHI." "- Jo." "- Det är ju mest chansningar." "- Ja." "- Ah, det är inte mycket man kan göra åt." "- Nae." "- Alltså april är ju en lurig månad." "- Ja, jo." "- Ena dagen sol och andra dagen snöstorm." "- Ah, precis." "- Men förra året fick vi en härlig valborg." "- Ja." "- Men sen var det kallt igen på första maj." "- Jasså." Jag kan inte för mitt liv tycka att det är intressant. Men jag gillar själva ambitionen att vilja prata lite av ren artighet och ändå inte ha nåt att säga. Det är som att vi tycker det är mer pinsamt med tystnad än fåniga samtalsämnen. Det blir som ett spel. Hur länge kan man prata på utan att ha nåt att säga? Jag tycker det är svårt, men vissa är enormt duktiga på det och jag tycker att det är lite beundransvärt. Tyvärr är det oftast bara klagomål vi kan älta när vi sitter, till exempel och väntar på bussen. Buss-strejken, varför dom inte har en hållplats till precis vid Konsum. Det kan väl inte vara så svårt att fixa, men näerå, då får jag gå från Skånegatan, över två övergångsställen, och det tar ju lika lång tid som halva bussresan, om det är rusning. Och så på tågresan. Dörrarna som inte funkar så att det drar in rök från rökkupén. Maten som är så dyr. Priserna som är så underliga att det kostar mer att åka tåg till Malmö än att flyga stand-by. Det är ju inte klokt. Och så enas vi över tråkigheter och håller med och säger "- Nä, det är inte klokt." Vi borde använda mer av kallpratat vi kör med festliga tillfällen i vardagslivet. Vi borde säga "- Att man inte för sånt här oftare." när vi åker tåg. "- Nu skulle man haft en kamera." när vi står på busshållplatsen. "- Nu har vi väl trevligt." när vi väntar på pizzan. "- Tänk vad man får va med om." när man åker taxi Det här är Lars Winnerbäck, i Transit, i P3.