Lars Winnerbäck - Om tid (Från Transit i P3) Nu har våren försiktigt börjat röra på sig. Det knastrar i träden, det väller och forsar i vattendragen. Jag och min kompis Lisa borde egentligen sitta vid ett sånt vattendrag och dricka en folköl och filosofera lite. Det har vi gjort varenda vår, tills nu. Nu har hon aldrig tid och jag känner mig som en tjatig femåring när jag ringer. "- Ska du med?" "- Nae, tyvärr alltså, det är helt tjockt den här veckan." Anledningen är alla prylar. Hennes multimediadator, laserskrivare, hennes telefoner, hennes microvågsugn, fax, tvättmaskin, tumlare, video, allt det där som skulle göra henne mer effektiv, och på så sätt ge henne mer tid över har inte gett henne en enda minut till eftertanke. Det är som att det bara går runt, runt. Och allt ska göras på en gång. Under tiden en tvätt är i maskin ser hon till att läsa och skicka sina mail. Äta en microvärmd pirog, betala räkningar och skriva två artiklar. Det tar tre timmar. Och man kan tycka att allting borde vara gjort för dagen då men det vara fortsätter. Det är som ett obegripligt mattetal. Hon jobbar och pysslar och fixar dygnet runt på så snabba, effektiva sätt och man tycker att det borde bli så fantastiskt mycket gjort. Men det blir inte det. Det enda som blir kvar är tio minuter för lite och ett samtal till mig där hon säger "- Jag hann inte, jag måste jobba imorgon också." Och våren är här nu. Och jag funderar nästan på att sätta in en kontaktannons. "Ledig sökes för ingenting." eller "Tid sökes till mina vänner", "Lisas prylar säljes. Jag finnes.", "Microvågsugn bytes mot lugn och ro. Vår finnes.", "Multimediadator bytes mot en folköl om vädret tillåter." Jag sitter framför mig trådlösa telefon och väntar på att nån ska ringa. Nån, innan mörkret faller. Innan Ally McBeal. Det är vår i Stockholm. Det är krig i Kosovo. Jag röjer minor på datorn och väntar på att Lisa ska ringa och säga "- Jag är ledig nu, vi går ut.". Jag ringer henne och lämnar ett meddelande igen. Jag måste ut. Jag måste ses. Men vårmörkret sveper in över faxar och datorer och människor sätter sig i sina bilar och köar sig hem. Snart är tvätten klar och det är dags att laga mat. Ally McBeal börjar om en timme och sen händer det ingenting mer. Det är en dag imorgon också. Det är så mycket som tydligen måste göras. Det görs så fort att man hinner med fyra saker till. Och våren är här nu och pollen och solen och promenadvägarna och utsikten och datorerna och alla måsten. Och Lisa ringer. Hon låter glad. "- Det är vår ute." säger hon. "- Hur vet du det?" säger jag. Det här är Lars Winnerbäck, i Transit, i P3.