Söndermarken (Text & Musik: Lars Winnerbäck) Intro: C C Så som himlen ser ut en tisdag över skolans Am kommunala korridorer klockan fyra i oktober Dm Strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen Am G C av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken. Gråvita skyar, tandläkarväder, nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan. och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar, och nånstans där så blev jag den jag är nu. Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka, sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles, och stjärnorna som glittar,och ingen jävel når mig nånsin mera. En enda ambition, att få brudarna från Berga att skratta eller gråta, och rymma över taken bort från regelbokens stöveltramp, är tegelväggen la isla bonita, och dom brandgula stolarna man staplar på varandra. Och parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken och gitarren i butiken och flykten över taken Med alla klossar över ängen, med små fönster och dörrar det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor och en skivaffär i centrum, som ett hål igenom kulissen ut i verkligheten, drömmen, ut i färgerna man bara ser på bio Vi bildade band, och blåste ringar, drog med handen genom jorden fyllde naglarna med lera, av all yta som vi skrapade för nånstans under lagren, av tätortstimotej så bredde stora världen ut sig utan farthinder, och konsumkort och nypon Vi satte båtarna i bäcken, såg dem flyta in i tunneln kanske vidare mot Vättern, och kanalen ut i Nordsjön över vågorna mot Irland, ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började Jag ser den gräddgula färgen, den moderna men diskreta en helhet, förenkla, bara fälla upp och skruva men ändå allt vi nått, som ville jaga och förvirra nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten Jag hör det inrökta ljudet, från en replokal vid tågstation bland speditionslokaler och bortglömda depoer det stumma dova skinnet och basen som darrar det är gallret och glaset, och det doftar just som asfalt gör om hösten Vi gömde Fibban under stenen, Villes vin i busken hela dungen var ett mikrovegas, ladan bytte hänglås och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten med det lilla som blev över, efter vågorna, stormarna och skummet Jag kan inte återvända, ett brottsplats måste vila flyktbilen är dumpad, stålarna är rena nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om Söndermarken jagar mig, men jag är inte där